Barva företagsnätverk

Min farmor Hilda Stolpe kom till honom längre fram i livet som hushållerska och medhjälpare, varför jag på mycket nära håll har kunna följa hans livsöde. Erik föddes 1873 och växte upp på en av kyrkans egendomar, gården Stensäter i Barva socken.

Hans mor och far fostrade Erik till en ordningens man. Sin skolgång började han i Barva kyrkskola vid sju års ålder. Efter några skolår inträffar en olycka, som kom att bli ett av han livs största prövning. Han var tillsammans med några andra pojkar runt klockstapeln på Klockåsen, det lockades naturligtvis att klättra stapelns stege till klockorna, när olyckan inträffade. Från en för mig okänd höjd tappar Erik sitt fäste varvid han ramlar ner, skadar sin högra arm långt upp i axelfästet. I dåtidens kirurgi beslöt man avlägsna armen från axelfästet. Det gångna livet i glädje och samtidsdrömmar gick nu in i ett mörker. Erik klarade dock sin skolgång med glans, men får resa till Eskilstuna för att lära sig skriva med vänstra handen. Ja, prövningarna blev många även framöver för honom. En ansökan skrevs till vederbörande nämnd, om ett handikappbidrag. Ett belopp beviljades av det skamligaste slaget, en spottstyver, varför Erik avböjde på det bestämdaste.

Det går några år och fasorna kommer åter. 1904 körde Eriks far ved från kyrkans skog på Stensäter till Jäders kyrka, något som han gjort under ett antal år. Den sista hemresan lät det sig talas länge om i socknarna. Av någon anledning gick hästarna upp i sken. Eriks far blir skalperad av hästarnas järnskodda hovar.

Förskräckelse och fasa var ett faktum för Erik och hans mor på Stensäter. Svårigheter uppstår att driva gården och i raska beslut av kyrkans nämnd blir modern och sonen, vräkta från gården Stensäter. Det var så att säga dåtidens socialfunktion. Men Erik som snart är en vuxen man, stålsätter sej. Han tar första tillfälle i akt och blir arrendator på Baggvreten.(trol. 1908)

Väl på den nya gården kommer Erik snart in i vardagens sysslor, trots avsaknad av sin far och sin högra arm. Modern, även hon strävsam, har uppnått en hög ålder och kan därmed inte delta i alla sysslor på gården. Hon lämnar jordelivet, utarbetad, jag vet inte exakt hennes ålder, men omkring 85 år lär det vara.

Erik, som nu helt ensam med sin gård, men i all tyngd och sorg, får han kontakt med min farmor som ingår i tjänstefolket på Lindholmens gård. Hon undsätter Erik som medhjälpare och hushållerska. En son, som hon har, Karl-Sigvard, kommer snart upp i vuxenvärlden, som blir till stor hjälp.

Medan tiden går, får Erik fast mark under fötterna och kan så småningom, anställa en medhjälpare till, vid namn Evert Lundin. Erik som är en stadgad man till sätt och sinne, försöker lämna all bedrövelse bakom sej ser framåt på livet, tycker ha rätt ut de stora problemen och verkar i vardagen med sina medhjälpare, blir en stabil familj. Ett ordspråk från honom själv som det säkert låg underton i: ”Den gamla Baggen med den sträva raggen”.

Det är med känsla av beundran och förvåning, hur en människa med ett handikapp som Erik hade kunde stålsätta sej i en vilja under alla dessa tragiska händelser och armod, att med rest huvud och jämnmod framställa en livsföring på sitt liv, till mer sociala normer. Dök det upp bekymmer, kom han alltid med något bibelcitat som ”Med möde och slit skall du bruka din jord”. Det var precis vad han hade fått vara med om.

Erik var en aktad man. Han gick ofta till kyrkan. I sin medelålder höll han ofta mässa med prästen, vilket uppskattades av församlingen. Han var mycket slagfärdig, kunde mycket av bibelns innehåll. ”Rättframhet i sin vandel” var han motto.

Åren gick och Erik kunde från egen ficka med 3000 kronor, restaurera Baggvretens boningar till ett mer borättsligt leverne. Den förmåga, att kunna avsätta egna medel till en gård som han arrenderade, är en prestation bara det. Gårdens avkastning gjorde att han kunde sälja potatis från sitt kära potatisland och även andra rotfrukter.

Ni äldre Barvabor, som har vuxit upp i denna tid kanske lätt kan föreställa sej med den tidens möjligheter, kunna ryttla en gård med en vänsterarm, drilla ett potatisland, sätta potatisen med en rem över axeln till en hink, därefter årdra igen potatisen, det verkar vara en omöjlighet, men inte för Erik.

Erik var besutten av stor läslust, som jag många gånger hade sett och bidrog med att erbjuda honom att läsa mina romanböcker. Han tyckte om dem alla.    Speciellt prisades böckerna ”Starkare än lagen” och ”Tösen på Valtomta” båda av Bernhard Nord, ”Traktorn” av Ivar Lo Johansson, för att nämna några. Ortstidningen var också en eftertraktad läsning. Den bar jag hem till honom många gånger från Barva handel. Den togs emot med ett leende ansikte, läslusten kunde man se. Tjänsten belönades ofta med en tolvskilling, som han kallade det (25 öre).

Medan åren går drabbas Erik av hörselnedsättning. Kupar sin vänstra näve bakom örat och hör så bättre. Batterisnäckan trivdes han inte med.

Låt mej få berätta om några inslag i Eriks vardag, en sommardag, höet har slagits och hässjats norr om Piltorp, potatislandet är nykupat för dagen, kvällspromenaden stundar, Erik tar på sig sin fluffiga skjorta, över den sin tunna bruna skinnväst. Skjortärmen den högra är fästad strax över byxfickan. Han vill ha det så.

Promenaden går till Holmstugan, där han har sina fyra kalvar på sommarbete. Dessa skall förses med vatten. Framma vid vreten möts Erik av sina kalvar, de känner sin husbonde mycket väl. De följer honom troget till den väl inhängnade trefaldighetskällan, där de vet att få sitt vatten. Han hinkar upp i knästående, källan är ytgrund. En efter en får sin hink med vatten, mer ska de inte ha, Erik vet väl att en kalv dricker sej annars stinn. Kalvarna tyr sej runt Erik, han är en god djurvän. Kliar dem bakom hornfästet, ser på dem att de trivs. Själv har han sagt, en omvårdnad och visad tillgivenhet mot ungdjur, sitter i hela livet hos djuret. Erik drar sej makligt ur deras hägn, går vidare hemåt och kommer till Piltorpängen, där hans kor och hästar betar. Hästarna får syn på sin husbonde, möter upp vid vattenkaren. På Piltorps södra slänt finns en brunn med ställning för kedja på trärulle och vev. Här har Erik löst sitt vattenupptag, på brunnstaket är fäst en bräda med en spik i den yttre ändan. När han vevar upp sin hink, skjuter han fram sin brädändan över brunnsöppningen och kan därmed ställa av hinken. Nu är det bara att tömma hinken i den egenhändigt gjorda vattenrännan till djurens såar, svårigheterna är uppfinningens  moder, sade  ofta  Erik. Betraktar sina djur, går fram till sina hästar som låter sig väl omhuldas några kor får också sin beskärda del av ömhet betygelser.

Julikvällen är gemytlig för Erik där han går. Kommer ut socknens väg och ser där sina femstörshässjor. Stannar till framför några och betraktar dem, känner i kvällsluften höets doft med inslag av kamomill, Njuter där han står då han ser på dagens verk. Framkommen till rågfältet ser han ladusvalorna som sicksackar över rågaxen i sökande efter den åtråvärda rågmyggan. Axet glittrar på strået och i fältet kant står blåklinten majestätisk på parad, dess färg dominerar starkt mot rågens stålblåa strå. Åkervallmon ha även slagit följe med klinten, men håller sig mera till åkerrenens del. Dess jungfrueliga skepnad och klarröda blomma rusar Erik till munterhet. Han har lätt för att se stora i det lilla. Ser upp mot sina Åkeröträd där äpplena är talrika. Äpplenas solsida i lövverket börjar skönjas med den tegelfärgade nyansen. Allt detta är för Erik ett naturens skådespel. Strax intill är gårdens vattenpump, stannar där upp och tänker:” Det var här jag poserade till Barvafilmen, pumpade upp vatten i hink tills det rann över, ja, det såg roligt ut på filmen”.

Tittar ut över sitt potatisland, harklar sej, ser igen på sitt potatisland, går så upp till sin boning för att vila till en ny arbetsdag.

Det har varit en lärorik era, att få känna och umgås med Erik, om hans vandel, allt motstånd har hans hälsa besegrat och det han varit med om.  

På ålderns höst fick han leva ett harmoniskt liv. Sin gård avträdde han 1946. Han fick uppleva livets sötma de sista fjorton åren. 1960 lämnade han oss Barvabor i avsaknad.

En Barvabo från 1928 och rik på minnen!  Olle Stolpe