Ett informationsblad för Barva Bygdegemenskap nr 22. Nr 3 år 2004.

Utgivare: Barva Framtid och samordnare är Anne Ivarsson

   En lång höst, med både sol och regn, (mycket regn), håller på att gå över i vinter. Med lite snö på marken blir allt lite ljusare. När julmarknaden kommer, känns det som att vi på något sätt närmar oss avslutningen på året. Då är det bara julen kvar på året. Apropå julen så hoppas jag att ni är rädda om er och har satt på vinterhjulen på bilen.

   Om än året snart är slut, så finns det fortfarande mycket att göra för alla, som vill utveckla Barvabygden. Vi får inte tänka i termen avveckling utan det är utveckling som gäller.

   Skolans vara eller inte vara är på nytt uppe till behandling. Här måste vi visa de styrande att skolan är något mer än ett hus.

   Än har vi inte sett några hus på tomterna vid Skäggesta men vi hoppas på en snar start. Man har vidgat planerna till mera boende i typ bostadsrätter. I den delen har man satt in mäklare.

   Barvadagen blev en succé som vi inte hade vågat drömma om. TACK alla ni som ställde upp den dagen. Vi har redan bestämt att komma igen nästa år med både gammalt och nytt. Här kan vi se vad som sker när alla föreningar och andra intressenter drar åt samma håll. Vi satte verkligen Barva på kartan den dagen.

   Så vill jag önska alla En Riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År!
/Rune

Barva skola 1912

EN SKOLRESA

    Många gamla elever i Barvas skolor har i Barva­bladet berättat minnen från sin skoltid. Jag  skall försöka komma ihåg en skolresa till Stockholm som vi gjorde 1936.

   Det är länge sedan och jag har inte klart för mig hur resan finansierades. Jag vet att vi inte  hade någon "operation dagsverke" eller något lotteri. Kanske att det fanns en fond eller  stiftelse vars avkastning kunde användas, men det var troligen så enkelt att våra föräldrar fick  betala. Ej heller minns jag om vi bara var elever från Kyrkskolan eller om några var från  Prostökna och Ekstugans skolor. Vår ordinarie lärare Eric V Smith var sjukledig och vikarie  var hans syster fru Alfhild Törnskog. Hon var då vår reseledare.

   Resan företogs med "Manfreds buss". Den fordrar en egen beskrivning. Manfred Gustafssons  åkeri vid Degersten i Barva hade 2 lastbilar. På en av dem lyfte man bort flaket och satte dit  en busskaross där sätena gick tvärs över med en dörr vid varje säte. Då fick man plats för  många passagerare. Det var ju ej så stränga krav på komfort och säkerhet.

Vägen till huvudstaden var inte vad den är idag. Mest gropig grusväg och många backar och  kurvor varför åksjukan infann sig. Men fröken fann på råd. Lanthandlarna låg ju tätt på den  tiden. I Malmby eller Grundbro var hon och köpte några citroner och så fick de åksjuka suga  på dem. Så de medhavda papperspåsarna kom ej till användning i någon större utsträckning.

   I trakten av Södertälje stannade vi för att smaka på den medhavda matsäcken som var tilltagen  för hela dagen. Resan skulle ju bli så billig som möjligt. Nu är Södertälje och Stockholm  nästan ihop byggda. Då började huvudstaden i höjd med Midsommarkransen.

   Efter att ha passerat den då nybyggda Tranebergsbron och svängt in på Hornsgatan upptäckte  vi vilken rörelse och trafik det var. Det var annat än sockenvägen genom Barva. Först besökte  vi Stadshuset. Vi hade väl hoppats på att få gå upp i tornet men tiden medgav ej det. Det blev  en hastig promenad genom salarna. När vi stod i den berömda trappan till Blå hallen, som  förresten aldrig blev blå, började en ekonomiskt sinnad elev att räkna på hur mycket ved som  skulle gå åt att värma hallen en kall vinterdag. Han utgick från Stora Huset vid Lindholm och  dess kubikinnehåll och kom fram till att Gustav Vasberg, som ej gick hem förrän han huggit  upp 4 meter och Ivar Eklund som nöjde sig med 2, skulle klara behovet.

   Sen bar det av mot Kungliga Slottet. När vi lämnade bussen på Slottsbacken träffade vi två  gubbar som Ove Törnkvist beskriver som gubbar med låda på magen. En sålde varmkorv och  en glass. Hur den som sålde korv kunde hålla den varm har jag grubblat över. Troligen hade  han en depå i närheten där det gick att fylla lådan med korv och varmt spad.

   Hälsomyndigheterna idag skulle nog ej tillåta försäljningen. Han fiskade upp en korv med  tång. Klämde fast den med vänster tumme på ett papper. Ur en burk på sidan av lådan  smetades lite senap på korven och då också på tummen som han slickade av mellan varje  kund. Nej, jag höll mig till glassen där det i botten på lådan låg kolsyreis. Han hade bara en  sort. Den var inslagen i stanniol, smakade smultron, kostade 25 öre och hette Puck. Det var  nog den första glass jag ätit.

   Efter dessa utsvävningar blev det yttre borggården för att se vaktavlösningen. Vi imponerades nog mest av posten på gevärs­bron. Att han kunde hålla ut sitt rop "iiii geeevääär" så länge att alla hann ut och ställa upp på sina platser. Ja, det var något för oss Barva­pojkar att se. Då tänkte vi inte på att om 8-10 år skulle flera av oss själva gå där.

   Vi fick också se något annat. Det var ett främmande lands ambassadör som skulle upp till Vegurra för att lämna sina kreditivbrev. Han åkte sjuglasvagn efter 4 blanka hästar och med guldgalonerade gubbar både fram och bak på vagnen. Vi som bara sett kommendörkapten Celsing komma åkande i plandroska dragen av gamla Svea och med Ivar Lind på Kuskbocken. Vid sin sida hade han då hustru Berta "Hennes nåd" kallad av godsets folk. Eller också satt där husföreståndarinnan fröken Brusholm.

   Men åter till Kungliga slottet, där det blev en hastig visning, liksom i Stadshuset. Vita havet, en rad gallerier och audienssalen. I alla rum fanns stora porträtt där stränga tanter och farbröder tittade ner på oss små medborgare.

   Nu återstod bara det viktigaste - SKANSEN. Efter att vi besökt våra "kusiner" i aphuset drog vi oss upp mot Bollnästorget där vi åter skulle smaka på matsäcken. Men då, ve och fasa, en av pojkarna saknades. Hilmer Fredriksson i Sjötorp och jag skulle leta rätt på ho­nom. Vi hade ju aldrig varit på Skansen så vi irrade omkring i 20 minuter innan vi återvände. Där satt då den försvunne och knaprade på en hård ostmacka. Han hade fatt order att sitta kvar tills vi kom och talade om att de övriga hade gått till Björnberget. Den här gossen blev ej så populär hos Hilmer och mig. Hilmer och jag kom ju att träffas under ungdomsåren, bl. a spelade vi fotboll tillsammans och då påminde han ofta om när vi irrade på Skansen.

   Djuren var det intressantaste tyckte vi, men det skulle ju också tittas på gamla hus. Sådana fanns ju i Barva tyckte vi. Väderkvarnen vid Söderby, Kroppastugan vid Lövnäs från 1660 eller Bagg-Edlas stuga vid Baggvreten där man nästan fick krypa in för att klara tröskeln.

   Ja, även en rolig dag tar slut och sedan vi rensat våra matsäckar var det dags för hemfärd. Den minns jag inget av, för i ett bra hörn somnade jag och vaknade först vid Barva kyrka. Efter 68 år är det mycket jag ej minns, men om någon som läser dessa rader minns bättre och var med, skriv då några rader i Barva-bladet.

/Gustav Carlsson, Katrineholm

Skolan - en pusselbit av Barva 

Tappar man bort en pusselbit, så är inte pusslet helt. 

Med de orden vill jag illustrera det budskap som vi föräldrar försöker att frambringa till lokalutredningen i Eskilstuna kommunledning. Det som vi idag och som en massa barvabor även mötte i mitten och slutet av 1990-talet är en inställning att små enheter inte anses ha ett existensberättigande. Barva skola anses vara för liten. I det kan man se två aspekter. Utgår man från det ekonomiska, där varje skolelev från 6-årsverksamheten upp till idag 3:an, nästa år 4:an (min starka förhoppning) är värd en viss summa i skolpeng, så är antalet elever för litet för att ekonomin skall gå runt på egen hand. Den andra synvinkeln, är det faktum att en mindre grupp elever har tidsmässigt större tillgång till lärarens tid. Varje individ kan få sitt behov av  hjälp och stöd täckt och var och en blir sedd. Läraren har möjlighet att hantera och utbilda sin grupp. Det blir mer än förvaring, det blir utbildning! Det var ju därför det byggdes skolor. För att utbilda. Den mindre gruppen vinner i längden.

Men skolan behöver fler barn för att öka sitt existensberättigande. Jag skulle gärna vilja att vi fick ihop tre klasser med ca 20 elever i varje. Då skulle vi slippa höra ”vi får ekonomiskt tillskott”.. Vi räknade på det och kom fram till att efter att våra 5-åringar börjar 6-årsverksamheten nästa år så behöver vi ca 10 elever till för att skolpengen ska motsvara dagens ”tillskott”. Det tillskottet är en del av den LILLA andel av kommunala skattemedel som vi ser här ute. Vi barvabor betalar ju till och med för egen belysning ute vid busshållplasterna vid väg 900 (gamla E20). Vi barvabor har skaffat egna busskurer, (som förresten behöver sättas upp, hör av er till Annika Agnesson eller undertecknad).

Tack vare skolan och att man träffar andra barn och deras föräldrar så byggs ett kontaktnät upp, där även nyinflyttade faktiskt lär känna ”grannar” som bor en mil bort. Är man som jag, väldigt ointresserad av idrott, så skulle det ha kunna resulterat i att jag inte kände någon mer i Barva förutom de närmaste grannarna om inte skolan hade funnits.  Det finns säkert många orsaker till varför var och en av oss nuvarande barvabor finns i Barva. Men för oss inflyttade (jag och min familj kom hit 1999) så var just närvaron av skola en viktig aspekt när vi valde att flytta hit. Att det dessutom finns något att flytta in i är så klart lika viktigt.

Dessa tre önskemål : viljan att flytta ut på landet, tillgången till skola OCH tillgången till något att bo i, gör att Barva starkt kommer att bidra till Eskilstuna kommuns ansikte utåt.

Kommer vi att få positivt besked om skolans och skolverksamhetens fortsättning i Barva skola. Ja, det anser jag! Eskilstuna kommer inte att vare sig samhällsekonomiskt, miljöekonomiskt eller skatteekonomiskt tjäna på en nedläggning. En död landsbygd som eventuellt lever upp under sommarstugesäsongen… En glesbygd 10 mil från huvudstaden! Vilken reklam för kommunen…

Det är mellan kommungränsen och stadsgränsen som utveckling kan ske!

År 2006 firar vi Barva skolas 140-års dag!!  Bästa presenten vore att skolan tillsammans med de andra pusselbitarna idrottsföreningarna, Hembygdsföreningen, Barva Framtid, Frukt- och Trädgårdsodlarföreningen, Kyrkliga Syföreningen samt alla andra föreningar, alla företag i Barva, samt alla andra barvabor kunde få fira den bemärkelsedagen vid vår verksamma skola Barvadagen 2006!

Vi syns på Julmarknaden!

Med vänlig hälsning

Björn Herbst, ordförande i föräldrastyrelsen, barvabo sedan 1999, pappa till Nathalie (3:an och Albert 5-årsgruppen). 

Tipspromenaden på Barvadagen vid bygdegården.

   Vuxenfrågorna:  Stensopp kallas också för Karl-Johansvamp. Karl XI är avbildad på 500-krs sedeln. Enköping förknippas med pepparrot. Ulf Lundell skrev ”Öppna landskap”. Forsythia blommar på bar kvist. Sjustjärnan kallas också för Karlavagnen. 27 år är vår kronprinsessa. Hjalmar Bergman har skrivit ”Markurells i Vadköping”. En svala gör ingen sommar. 1995 gick Sverige med i EU. Harpo i bröderna Marx var stum. Gillbergaplan anses, som Eskilstunas trafikfarligaste rondell!

   12 rätt hade Birgitta Ekervall, Björsund.

   Barnfrågorna:  Gösta Knutsson har skrivit ”Pelle Svanslös”. Göken lägger sina ägg i andras fågelbon. Vänersborg kallas även för ”Lilla Paris”. Lillan kom till jorden i maj. En fästing har 8 ben. Teddybjörnen Fredriksson är Lasse Berghagens omsjungna nalle. 52 kort i en vanlig kortlek. Jonas Alströmmer införde potatisen till vårt land. Kopparormen är en ödla. Parasoll, stavas med ett ”r” och två ”l”. Tre gummor (gubbar) gick till Nora marknad. Askungens sko var av glas.

   11 rätt hade Josefin Ringdal, Västerås, Ebba Ringdal, Västerås och ”Moa och Nattis”

   Skiljefrågan: Det var 149 knappar i burken. Vi tackar Gun Blomberg för de kluriga frågorna!